Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 2

ne hade gifvit hennes tankar den allvarligaste riktning och hon är nu hvad vi kalla ovläserska ehuru jag, oss emellan sagt, hyser den djupaste högaktning för hennes läseri, som bestämdt är som det bör vara. — Men tiden lider och jag måste derföre omsider komma till mitt ämne, som likväl hädanefter innehåller idel glada minnen och tilldragelser. En afton våren 1860 satt jag efter slutad maj-redovisning på mittarbetsrum och knogade med mina välsignade mantalslängder. Junisolen blickade så varm och kärvänlig in i mitt rum, som gränsade intill en tät berså af syrener, hvars blommor voro rikligen utslagna och läto mig genom det öppnade fenstret inandas dess ljufliga doft. Jag kände mig så nöjd med min tillvaro, jag njöt deraf ifulla drag och ämnade just bege mig ut i trädgården för att hvila mig en smula från arbetet, då jag blef uppmärksam på ett par röster i bersån. Den ena nämnde mitt namn. Jag kände igen den rösten, jag skulle ha känt honom bland tusende — det var Amandas. Nu medger jag visserligen att det var något kärringaktigt af mig att spetsa öronen och lyssna; men om du vid detta tillfälle haft makt att erbjuda mig både Löfsta och Forsmark, så tror jag icke att jag för dem kunnat afstå från att höra hvarom frågan var; ty, ser du,