Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 2

skyndade efter. Dörren var reglad inifrån. — Onkel! — ropade Amanda — är onkel här? Intet svar. Vi ilade till dursch-huset. Äfven denna dörr var stängd. — År kammarrädet här? — sporde min far och bultade på. Intet svar. — Opp med dörren! — äflades Amanda — vi måste ha visshet! ... Med tillhjelp af en liten brädstump lyckades jag att bryta upp dörren, som snart sprang upp på vid gafvel. Jag förgäter aldrig i mitt lif den syn som visade sig för oss. Kammarrådet läg framstupa på golfvet i yttre rummet och från hans näsa och mun framsipprade en massa lefrad blod. Det var slut. Jag förbigär all den bedröfvelse och de långsamma sommarmånader, som följde för hela omgifningen på denna katastrof. Hela grannskapet delade de tvenne unga damernas sorg, och fråga blef om deras flyttning till hufvudstaden; men detta förslag motsatte sig grefvinnan Eva. Hon trifdes icke i det bullrande verldshvimlet, utan, då Amanda i alla fall erbjudit sin fostersyster valet af bostad, föredrog hon landsbygdens fridfullare hvardagslif för hufvudstadens för henne numera så andefattiga nöjen. Sorger, bittra pröfningar och ett af naturen svärmiskt lyn