Jo, bubblor blott, som slockna ut. Hvad är på tidens snabba ström Vårt hela lif? Ack blott en dröm. Den väg från hvilken ingen än Sågs återvända, gick vår vän. Hans boning tom och öde står; Han oss till möte mer ej går, Och vänner, dem han öfvergaf, Stå saknande långt från hans graf. Fast fjerran, dock en minnesgärd Vi honom ge, han är den värd. I lifvets dag var han vår vän; I dödens stund han var det än. Ty vänksap, byggd på redbar grund, Ej sviker uti dödens stund. Den hand, som tryckte vännens hand, Ar fängslad nu i dödens band. Hans brodershjerta stilla står. Ej sången mer hans öra når. Dock till hans minne, än en gång, Må klinga hjertats enkla sång! I glädjens krets han själen var. Hans öga midt i glädjen bar För nöden, känslans tår så varm. Det goda bodde i hans barm, Som perlan bor i botten på En källa frisk och himmelsblå. Ungdomligt än i lifvets höst Klang sångens ton ifrån hans bröst. Med årens mängd och silfverhår Han i sin själ bar lifvets vår. De dystra stunders qvalm och tvång IIan bortsjöng mången, mången gång. Naturen sitt dock återtog; I vanmagt ner hans hydda slog Och qvällen inbröt småningom Och sol gick ned och döden kom Och vände lifvets fackla, — men, I våra bröst han lefver än. Ty glada minnen ha vi qvar Från Gubbens lefnadsfriska darI vänners lag, när Han der fanns, Nog gafs åt lifvet glädjens glans, Och mången munter saga än Ifrån hans förråd käns igen. Dock ej sitt kall förglömde han. Overksam man ej honom faun. Han visste väl att, NMorgonstund Den uppgår med sitt guld i mund,-Att om man spiller bort sin dag, Förlorar glädjen sitt behag. En kalk ock honom riäektes att Här tömma ut; — en dyrbar skatt Han sörjde ömt i långa år; Aftorkad är nu sorgens tår. Helt visst har Gud i himmelen, Den skatten honom skänkt igen. Nu till hans tysta lugna tjäll Vi sända minnets Etternell. Med vårens ros den ej bortdör! Ej lifvets vexling henne stör, Och Iloppet, som här blommar än, Oss hviskar att vi träffas sein. Med tessa ord af den hädranaångne uttalade wid ett allwarligt tillfälle, må det wara wänskapen tillåtet att inleda några små biografiska anteckningar om en af norra Sweriaes rikast begåfwade så kallade tillfälliabets poeter. Son. Adolf Bolm föddes den 13 Nov. år 1811. Efter att hafwa åtnjutit nås gon skoluppfostran inträdde, redan fom yngling i hantel ech fortsatte dermed nägon tid. Men denna wille ej gå rätt lyckligt och Merturiisfonen ristraherades för mycket af fin gryende förkärlek för Apollo. Merkurius, fom redan anfåg den poetiserande ynalingen för ett enfant perdu, tog från honom helt och hållet fin hand, och nu kastade den unge mans nen fig helt och hållet i armarna på Apollo. Det war ide utan att den hus mane Jnpitersonen med en wiss wänlig: bet motton fin nye protege och nu börjades för Bolm en ny epok i hang Lif. Efter att fom sinekur hafwa emottagit en mindre syssla i stadens tjenst, delare han fin egentliga tid imellan auttiongkammaren, muntra gillen och fin lyra. Den sistnämnda låg honom likwäl ömmast om hjertat och fom swit af denna ömhet öfwerraskades allmänheten af hang första poetiska försök, bwilfa under namn of Allwar och Skämt utkommo 1852. De innehålla till större delen tilfälligbetsversar, en del ganska pikanta, men i mer ech mindre aras saknande den afrundnina i fermelt hänfeente, fom få fördelaktigt utmärker det nästa häftet, hwilket unter namnet Gråsparfwen utfom år 1855. Bland de allwarligare styckena i tenna falender intogo den blindes wmifa och i vag utan penfär aelse första rummen. Bland de glada styckena synas oss till min gamla bonjour, till en bränwins-patron, ftomakarens wisa m fl. antyda mycken förkofran i form bredwid mera logisk tankegång och hållning. Sparfhonanr, utaifwen 1859, Diletanten 1862, och nu sist Liten Fogel bilva tillsammans ett litet poetiskt album, hwarur, om ett nog