Norrländska Korrespondenten – 3 mars 1868, sida 4

Dödsruna öfver J. A. Holm. Hvi sörjer sångmön! som dock förr så gerna Låt glädjens skimmer stråla i sin blick? Hvi skymmer hon med tårar ögats stjerna, Den förr så ljust och glädtigt lysa fick? Hvi slår hon nu ej mera på sin lyra, Som förr hon gjort i liflig glädjeyra? Ack! blicken tåras, utaf sorg hon böjes, Ty hennes lyras strängar brustit har! Ur hennes bröst en smärtans klagan höjes Och ingen glädje finnes nu der qvar. Ty lyrans toner hafva ju förklingat För alltid, och det sorg åt sångmön bringat. Men nu hon blicken mot det höga höjer, Den klarnar, inga tårar synas mer, I sorgens boning hon ej längre dröjer, Hon ilar hastigt från dess mörka sfer, Ty ibland englars chör i himlens zoner Hon åter hörde lyrans svunna toner (H.-P.) Albert.