Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1868, sida 2

du mins, fosterdottern, HDormen) — som jag brukade kalla henne — för henne hade jag den veritablaste afsky och föresatte mig att, om jag ännu någon gang skulle sammanträffa med det adertonariga trollet, skulle jag hälla henne på marignalen. Och detta höll jag ärligt i två runda somrar, när de voro ute vid Norrtelge; ty så snart hon kom i min väg, gick jag en stor krok omkring henne och iakttog för öfrigt emot henne en mycket värdig hållning. Pa de tvenne somrarne tilltalade jag henne icke ett ord, oaktadt hon med sina infernaliskt granna ögon synbarligen tiggde mig om förlåtelse för det spratt hon spelt mig. Ja vet du, när jag någon gang ofrivilligt mötte hennes gudomligt vackra blickar, så började det gå rund rund i mitt arma hufvud, och det observerade jag tydligt, att efter hvarje sådant der solsting började isen kring mitt hjerta att smätina. Men så kom jag ihåg den penda, arma gangen du vet — och så morskade jag upp mig igen och blef karl för min hatt. Så fortgick det ännu — ett par år, till dess att nägra högst bedröfliga händelser inträffade, hvilka helt och hållet omstörtade det status quo, hvaruti jag stått till den greflige V :ska familjen och särskildt till Amanda. En af de gardeslöjtnanter, grefve X som glinade åt mig den der gången du vet — härvid gjorde vännen