Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1868, sida 2

sist att den välsignade Amandas ögon och infamt älskeliga väsen så småningom började krangla bort 1851 års föresatser. Kort om godt: jag blef kär i menniskan, kär som ett tok, ja du kan väl begripa att jag i yran debiterade ordinarie räntan åt h-e, jag som förestått häradskrifvaresysslan sedan 52 utan en enda klick . . .hölle på att bli ett fanders spektakel, som lyckligtvis i tid observerades och förekoms . Men nu skall du få höra någonting singuliert! En afton i slutet af December 1856 sutto vi i salongen samlade kring aftonbrasan. Posten anlände och med den tidningar och bref från alla kanter. Ljusen tändes; kammarrådet bröt sin post, grefvinnan Eva sin, men Amanda och jag togo hvarsitt Aftonblad. En tystnad inträdde för nägra minuter. Plötsligt uppger Amanda ett glädjerop, rusar ur salongen, och uppföre trapporna till sitt rum och återkommer inspringande; glädjen lyser i hennes ögon, hon återtar Aftonbladet, kollaciouetadermed ett papper, som hon döljer i handen, samt kastar sig, utan att yttra ett ord, om grefvinnan Evas hals. Derefter ilar hon till grefven och omfamnar honom, hvarefter hon snyftande nedsjunker i en fatölj, döljande sitt ansigte i näsduken. Den till bestörtning gränsande för