Norrländska Korrespondenten – 28 februari 1868, sida 2

— Ja — återtog Öhrman — du kan tänka dig hvilken uppståndelse detta gjorde! Kammarrädet V X rasade, grefvinnan fick en slagattack som inom 10 timmar slutade hennes lif; för denna i hast vorden olyckliga familj, som genom sina sannt ridderliga tänkesätt och sitt flärdfria väserde sannerligen förtjent ett bättre öde, nådde nu eländet sin höjd, när kammarrådets björnar, hittills slumrande på örngottet af mågens borgensförbindelser, plötsligt väcktes i sin ljufva ro och ansatte honom från alla kanter. De förnäma slägtingarne drogo sig tillbaka och kunde med möda förmås att bekosta en pålitlig emissarie att från Baden återföra den arma grefvinnan Eva. Kammarrådet hade då tagit afsked och bankrutterat och deras täcka landtegendom vid Norrtelge gått under klubban. Den uye egaren en hedersbracka i Norrtelge, hade likväl den delikatessen att mot ett lagt arrende låta kammarradet med sin återstående omgifning tills vidare bebo stället och på detta viset kommo de att under åren 1855 och 56 bli våra närmaste grannar. — Nåa? Ån sen da? — Jo vet du nu var gärdet uppgifvet. Det var mig omöjligt att nästan dagligen umgås med kammarrädets, utan att hjertligen deltaga i de sorger och bekymmer, som drabbat dem, och jag må bekänna så godt först som