an omg ÖUS11. Det sanna madet. Eswerallt utomlands anses den man, fom wägrar mottaga en utmaning till enwig, för feg, dersöre äro enwig i hela werlden lila gängse bland bildade män som slagsmål bland follet — utom i Swerige. Alldenstund ingen lan betwifla wårt mod, måste friheten från duclhvure men betyda, att wi swenskar hafwa mera sans, mer is i magen, an andra mens niskor. Utomlands begriper mon lifta wäl fom bär att dueller äro däraltiga, men det heta blodet drifmer till fivid på lif och död. Efterföljande lilla berättelse är ett drag ur duellernas historia, fom öfver: ensstämmer med måra åsigter i denna sak. Ar 1846, en wacker höstafton På ön Cuba, en mil från staden S:t Jago, sågs uti millionären sennor Arauillas präktiga tropiska trädgård ett litet gladt sällskap, som bestod af wärden sjelf, hans sru och bländande sköna dotter Antonia, hennes brinnande tillbedjare, en eldsängd ircol, artillerilöjtnanten Castro, kaptenen på ffep: pet Neptunus, en lallblodig engelsman, hr Starkey, oc några löpmän, hwilla lilsom alla de öfriga i sällskapet ämnade att på Neptunus fara till Jamaila. Som kaptenen lofwat dem följande morgon en gynnande wind för afresa, mar han das gens hjelte. Rär det led mot qwällen stego damerna upp, för att lemna männen ensamma mid glafen; då den sköna Antonia tog afffed af faptenen, gaf hon honom en blid, som framkallade på hans ansigte en glädjens morgonljusning, men sörwandlade don Castros till en dyster sörtwiflans natt. Herrarne fortsatte att dricka — man fan dricka mycket mera detta lnftstreck än hos oss i norden, ty man swettas bort det druckna mycket fort — under famtas let sköt den jwartsjuke don Castro oupphörligt förgiftade ordpilar mot lapten Starfey, tydligen för att reta honom. Herrarne woro allesammans en smula mofiga. Samtalet rörde England, kaptenen tar fade med manlig engelsk beundran om drottning Bictoria. — Rarraltigt! skrek don Castro, en karl med smak kan aldrig beundra en sådan der gödd nås! Kapten Starkey blossade af wrede, Ta: stade på ögonblicket sitt glas midt i fyr nen på don Castro, att bitarne stänkte lring rummet. Detta skott gjorde heta sällstapet i haft nyktert. Alla stirrade en stund af ängslan stumma vå hwarandra; kaptenen sansade fig först, sieg upp och fade: — Sennor don Castro, ursälta, jag sörgick mig ehuruwål jag hade full an: ledning! — Ursält? swarade kreolen med gnisslande tänder, kommer ej i fråga, förrän jag först fött stjuta en lula genom er skalle; det är det minsta. Enligt de på ön gällande åsigter om heder, kunde ite don Castro Handla an norlunda. Han rusade in huset efter pistoler. Herr Desmond, en nordamerikan, er: bjöd fig att blifwa kaptenens setundant. Kaptenen swarade intet, lade armarna i kors och fade, då don Castro återkom med pistolerna. — Herr löjtnant, bär in dessa wapen igen, jag duellerar aldrig. — Hwad säger han? utoraft kreolen sörbluffad lilsom han hört galet. — Bill ni ide släss? utoract nordamerifanen, ni fom warit snelt? Ni slämtar! — Nej! swarade Starkey lugn, der är sullt allwar, det är af grundsats, som jag icke duellerar. — Sammaa arundsfats har hwarje fruta! strek don Castro och siatade knytnäfwen framför kaptenens ansigte. Starfey blelnade, han lyfte armen lit: fom för att frosfa ircolen, men fanfade sia plötsligt och fade: Haq är twun