Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1868, sida 3

cirepecdb MEL ytefttoftault LP yctfH STULTy 1111 wilkor att opåtaldt ja skälla på alla mens niskor. Wi måste belänna att nyheten war öfswerraskande; men sannerligen den är otrolig! Slada blott att somliga få för mycket, och vN äter alldeles för litet! fen ot toumer deras tur sedan Om sollappipsning. Sanning sanning — från Guds ewiga ljus till det minsta stost — war just mun sjäts lif och glädje. Thorild. Att menniskan ite, fom wissåa gamla sagor förmäla, skapares sulltomlin, derom lemna historien ech filosofien inga twif: welsmal. Twärtom tan man med full wisshet sluta, att te första menniskforna bejunno sig i ett talturtillstånd sårant, att war tanke nästan ryser derwir och, om werkligen tjurens instinkt under ti dernas lopp ej jsörändrats, maste de mid denna tirpunlt warit menniskoslägtets herrar. Den ältsta tid, hwarifräan his storien gömmer några fabler, sträder sig icke längre tillbata, än sextusen år, och när nu wetenskapen genom en massa oemkullfasttiga fatta ställt utom allt vil wel, att menniskan — att icke tala om jorden eller werlten existerat mänga gånger tenna tidrymd, fer man att bilvs ningen ingalunda gjort några språng, utan foriskritit med en hastighet litnante snäckans, fom will tringfara jerten. Wi må tacka Gud, fom låtit of förad på en tid, då man hunnit ätminstene ven förs sta statienen! En gång, nägra huntra är härefter, ser troligen menniskoslägtet ned på cf, fina försäder, med ömtan oc medlitante, litfom wi nu på wära Men — ett lejwer, huru Hera hwäljningar än må förjiggå, ett lefwer och skal lefwa i ewighet, nemligen denna törst efter sanning och ljus, tenna trängtan efter ljujets och frihetens sener, fom utgör lifstraften, den ledande principen för alt framåtffrivande! Hafwa wi denna törit tenna längtan, behöjwa mi ej flå ned wår panna för framtitens dom; wi kunna vå frimotigt blida upp till wår farerlige wän i himmelen, wetande, att han, fom fer mår andes innersta, eckså jer wär sträfwan till ljuset, wår sträfwan till honom sjelj. Ockjå böra wi ingalunda förakta wåra förfäters arbete, ty ret, som de med jå stor möra uppsört, är den grund, hwarpå wi nu bygga. Den ena generationens arbete unterlättar ofantligt den andras, ren derpå följande har minst af dem begge, och så skrider byggnaten allt mera till fuuborran, som är ven fullfomliga sällheten. Gud sjelf är här bygamästaren, tet är efter hans plan arbetet werkställes, hans soltlara blickar uppmuntra arbetaren; hang fur sante stämma hugswalar henom, Will någon stanna eller skrica tiubaka, förgås han ech sörswinner, ingen matt är nog stark att hejda byggnarens fortgäng, ingen fan med sitt rop: ftanna! här är fullborvan! återhålla den. Gud skapade menniskorna med jamma rättigheter och pligter. Han gaf icke en ett swärt och skölrmärke, ej heller en annan bibel och prestkappa; den ene fick ide fån eller hammare, ten andre ingen plog och fpare. Han fare ide till ven förste; tu är pligtig, att med vitt swärd wärna de andre, ech har terföre rätt, att förtrycka och taga star af vem; ej till den andre: vin pliat är, att underwisa och lära dina brörer, tin rättighet, att, om tu finner för gedt, draga dem wid näjan; ten trerje och sjerre fingo ide böra att te wero berrättigare, att taga lön för sitt arbete, men rerföre obetingatt måste lyda ven ene och lifa obetingadt tro på ten andre. Mej, alla tessa samhälletlasser äro ide uppfunna af Gud eller naturen, utan äro rent menskliga institutieoner. hwilka, när de ej