Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1868, sida 2

expositionens alla besökande samlade sig. Ilastigt observerade jag en herre och en dam, från motsatta sidan af fontänen fixera mig, under det kavaljeren synbarligen talade om min ringa person. Jag fixerade igen och tyckte mig någon gång hafva sett den herrn förut. Så fortgick minspelet en stund, till dess att kavaljeren med en gest af sin hand helsade mig och tillika antydde önskan af ett närmande. Men detta var icke så lätt i den trängsel, hvari man befann sig. Nyfiken attse hvilka det unga paret kunde vara som kände mig, förflyttade jag mig så smäningom till den plats, der de befunno sig och nu stod jag dem nära. Jag mönstrade dem ögonblickligt. Herrn var en liten spenslig figur med glasögon, ett borstlikt här, platt näsa, borstlika, mustascher och dito pipskägg. Ingen Adonis åtminstone. Fruntimret var en veritabel skönhet: bruna, blixtrande ögoa, sylfidisk växt, det magnifikaste, ramsvarta här man vill se, rosor ach liljor i ansigtets oval och gratie i hvarje tum af hennes person. Toiletten var henne värdig, modern, men ända till koketteri smakfull. — Goddag, gamle vär! — utropade herrn nagot högljudt — det var sakramenska trefligt att än en gång här i lifvet se dig i syna . . . det var baddarn hvad du blifvit fet . . . men