Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1868, sida 2

jag tror att du inte känner igen mig, din bracka? — Ah! — svarade jag och ett ljus gick upp i mina minnens dunkel — tungomålet röjer dig: du är August Durman! — Träffadt! — svarade han — och här har jag äran presentera min hustru. Vi krumbugtade ... — Vet du brer Öhrman, jag måste bekänna att detta möte gläder mig lika mycket som det öfverraskar: du kan sjelt förstå hvarföre ... — Schöbegrips kö vu menar ... — sade han med glädjestrålande blicsar — men nu tar jag mig friheten föresiå att vi slå oss i ro vid någon ledig plats så att vi ännu en gång få språkas vid, du gamla kanalje! Förslaget antogs med acklamation och vi sökte vår plats under en af lindarnes kronor, midt framför Bolirders spelande fontän. Sedan några förfriskningar blifvit anskaffade och vi i ett godt glas vguldkronano druckit återseendets skal, sade min värd: — Men nu ser jag på den här vännen att han är mycket nyfiken ... han ser ut som ett vandrande frågetecken och nog förstår jag frågan ... den lyder så här: hur i all verlden har det gått till att Öhrman blifvit gifter karl, han, som skulle bli qvinnohatare? Icke sannt?