—2e ii PR OPEN För någon tid fetan ingide i Årcbro ctt owanligt mad, hwarom en treffiris mare till 7Rerites Allehanda meddelar följande muntra ffiloring: IJ Trebro lefde ett kor hedersmän, den ene på twå, trots de sjuttio åren, ganjia flinla ben, den andre på tre ben, af I hwilka ett naturligtwis är träben. Den sörstnämnde, fom jag mill lalla A., på I stås ha sämre huswud an ben, men der: om lan jag ej beftämdt yttra mig, ech dylilt är för resten folls enjak. Den ifedz nare — han må feta O. — anses der: emot wara en spjuswer i botten, slipad och fyndig. De twå gubbarne äro de bäfta mäns ner, churu de mången afton gnabdas rått dugtigt wid priffevordet. Gerna söla de spela hwarandra små spratt, och det år juft om ett sådant försöt jag nu går att orda. Nyligen framlastade Ö. ett, såsom det tycktes, något aswentyrligt förslag. Will du, fom jag, ja ffa mi en dag gå i lapp från Halsbergs tull Wredstorps fiafton, sade ban till A. och plirade med taenen. Femtio rilsdaler fötter jag upp. FRIN på fin halte wän och log. — Har du då lärt dig att gå på hän derna ? sporde han förjmadligt men tillas de genast, nappande på kroten: Jag antager mwader. . Twå sjuttioåringar lappas haljannan mils wäg! Det läg onetligen något dar husmessigt deri, och ett par wänner sotte, till fromma för A:s börs, förmå honom att ajstå från sin föresats, anande, att en hund låg begrafwen under Ds förs flag. Men A. wille ej höra på det örat. Rej! ucj! ropade han; e. will cjitanera mina ben, oc) det siall han nog så betala. Han har föreflagit wadet, och jag antar det det. Aro hans ord mera att lita på, än hang ben, få stär ban sast wid hwad Han fagt. Wadet ingicks, och dagen, då den bes synnerliga täfligen stulle försigga, beftäme des. Wid Halsbergs station infrällde fig de gamle männen, fsörsedde med tilljtändss bewis att beträda jernwägens område, och åtföljde af hwar fina wittnen. e. bewiljade jin wån ytterligare sordelen af ett sorsprång. A. stulle nemtigen taga plats mwiv Tomta nagöswergang. Wid nästa tägs ajgang från Halsderg söderut stulle bada fatta fig i gura och marschera, tills te hunno sia:u till Lredstyrp. 21. gick förr Hill Tomta. Ter stod ban pligttrogen, med sin llocka i handen och högra benct szamsmäckt för att bestämd minut börja spränget. Rätt fom han få siod, tom en jern wägstjensteman på dicssin wägen srarm. vE, god dag, farbror: Hwarför får farbror der? A. berättade salens rätta faniman: hang. Å Då har Ö bestämdt drifwit med farbror. Han går wäl med tåget och tänfer promenera i lupen under wägen. MNRej, men det fan wäl aldrig wara möjlig. 30 jo men, gör han wäl få. Och det wore få godt, farbror fatte fig upp här hes mig på drersinen, få töra wi härifrån på utsatt tid och äro mid Wrcie torp före täget. Men jag skulle gå! Farbror tan ju gå här emellan hjulen. Zag skall Hålla i farbror. NR du, det är inte rittigt. Då tappar jag wadet, ty C. går nog wågen, han! uToppvar farbror, få betalar jag. Kom un och sett uppl! Sagdt uch gjordt. — Nu bläste pipan wid Halsbergs station, och i samma ögon blick såttes dressinen af kaftiga armar i hastig fart. Snart är man mid WWretstorp. Tåget lommer 7 minuter senare. Ur en inpd fiiger glad C. med fina wittnen. vDn stackars A., säger ban, luffar wål nu wägen sram; men wi stola me wänta honom här och wattomna honem högtidtigt med ett godt glas win, som jag har med mig. ve bror Å säger A., fom plöte: I ligt sramträder. — Wåltommen hit! Fram med pengar och obligater Suru ssall jag förstå detta? En 70 8 man! — utropar Ö., helt häpen.