Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 3

och plånboken tog jag och stoppade ner i stöfvelskaftet, ty jag misstänkte stället för de många ytterplaggens skull, både herroch damkläder om hvarandra ... men, tänkte jag, nog skall ni slippa pungslå mej ... jag lade också utaf mig min kappa och ytterstöflar och så öppnade hon dörren... Men här stannade bans tungas flöden och han nedsjönk på sin sängkant, lutande sitt lurfviga hufvud i händerna medan han stödde armbågarne mot knäna och i denne position hörde jag honom blott frammumla samma otydliga ord om oqvinnolisty och odrifto och vormars aflödar, som vid hemkomsten. — Nå — sade jag — nu börjar ditt studium af unzkarlslifvet i Stockholm. Fortsätt, det börjar bli intressant! Han sprang upp och utbrast med förtviflans åtbörder: — Qvinnan är en orm! broder, kamrat: bracka, kan du föreställa dig min belägenhet! den ormen hade fört mig in i kammarrädet, grefve V :g familj, der det till på köpet var fremmande. Det är omöjligt att beskrifva de tragikomiska gester och miner, som beledsagade dessa ord. IIan hoppade som en vanvettig i lätt aftondrägt omkring rummet, han ref sig i kudevangen och drog de ohyggligaste priser upp ihornet. Jag skrattade med full hals. — Jo jag tackar jag — fortsatte jag