Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1868, sida 3

fastaste hörnstenar i deras grundämnen, så will den blott windicera utwecklingens rätt ät dessa ämnen och sörjer äfwen för att re strida förwandlingsskaltan uppföre till bögre organismer. Wi förwånas öswer tidens snabbhet, och ju äldre wi blifwa, tefto mer befyms mer gör ass tillwarons fortbet och flyt tiahet. Wi dårar! En timma kalla wi lång, när den ide erbjuter of någon njutning eller ide frydras af någet are bete eller fpänner wår förwäntan. Men är ett år eller ett årtionde förbi få Hla ga wi öfwer den ytterliaa hastiahet bwars med ret förfwunnit. Och när ett ärlis onde af wårt eget jordelif synts of så fort, huru funna då århundraden och ärtusenden anses för få oändligt långa tidrymrer och uppwäda wår bäfwan2 Blond alla minneswårdar of mensklig makt och fåfängo, te må hofwa uppräts tats för att orödliasöra ett namn efter förswara nånons jerdista qvarlefwor, Kins na wi ingen enda, hwars warattighet ssulle funna mätas med hundrade generationer sasom måttstock. Alla menniskowert och alla menstliga inrättningar, sjeliwa de berrligaste och ärlaste — filosofernas lärosystemer, staternas författningar, sielswa religionerna — äro säsom ret antliga skapandets sormar underkastade wexlingens allmänna lag; ve uppstå, blome stra en liten tid, förfalla och fangas. Men ywarken den andliaa eller ven fys siska naturen låter gruntämnet förterfs was; ren bemötar sig snarare oafbrutet att befria ret i formen fängelade gruntämnet, att återföra det i lifwets ström och bringa ret till wirare utweckling. SHmwad från jorden är taget, tager jors den tillbaka; hwad menniskan uvntandras ger naturen för att uthålligt anwänta för sina händers werl, sträfwar naturen bestäntint att genom tusende metel oc krafter på förstöringens wäg åter tillcge na fig, och all mensklig konst od wetens stap, förmår endast att något uppskjuta titpunkten för förändringen och förlänga upplösningeprocessen. År det en sorglig och netsläenre tanke att meta, det alla konsteno herrliga monumenter, fom äro wår stelthet, uppwäcka wår benntran ech stätse göra of få mycken glädje och förs nöjelse, efter tortare eller längre tid äro inwigda Åt undergången, få är vet twärts om få mycket mer upplyftande att wara medwetanre af förmågan att inom ans dens rite skapa tet oförgängliga och bes vera fig en werkningokrets, fom går Ac: nom ewigheten. Hwad är flyktigare än tanten? Hwad är förgängligare än en flänt, ett ljuv? Oc lilwäl skola Davids psalmer, tessa sånger, hwari Jsraels selt wid Babylens elfwer flagade fin fora inför fin Jeheva, ännu och få länge mens nistor bo på jorten gjnta tröst och glädje i hjertat och hänföra till höga bragder. Jntrycken teraf fortfara oförswagadt, mes dan Babel ligger begrafwet i grus och en Annan tro od) ett annat folk länges setan har bygst sitt tempel på Zien. Öwar äro minneswärrarne öfwer Trojas besegrare? Hwad har bliswit af deras hleltes:ägter och teras riten? Men Hos mers hjelteditt sortlefwer i ungremlig traft ech skönhet i alla titer. När pets ter beta på Lendons arnshögar, när ugpe lan med sitt skrän mäter nattens timmar i nårt kenungasletts salar, när segrens från Venromefosonen nedbrutna emblemer finnas att bejse i mufcerna, när are