står, och bjöd henne min arm. Hvad vill min herre — sa hon — tillåt mig ofredad fortsätta min väg! Ack min fröken — ty jag sa fröken i hvartenda ord för jag tänkte är hon fröken, så är det på sin plats, men är hon inte — fröken så blir hon smickrad — ack min fröken tillåt mig ledsaga er till ert hem, det är riskabelt för en vacker flicka — det sa jag fast jag inte sett henne i syna — att så dags på aftnarne gå ensam på Stockholms gator, sa jag — men då började hon titta på mig, envist titta på mig, men jag ville inte visa mig, utan vände bort ansigtet och tänkte: tids nog när vi komma hem ... men ju mer jag kurtiserade och konverserade desto mera tittade hon och desto närmare kom hon mig och slutligen tog hon mig under armen och sade: om herrn lofvar att vara beskedlig skall herrn få följa mig bem ... aj aj tänkte jag, jag tror jag försvinner spårlöst . . . men så tyckte jag att det, som sagt var skulle vara pikant att studera ungkarlslifvet en enda gång, och så följdes vi åt uppåt Stora Nygatan till ett präktigt hus på venster hand, der bon klappade på porten, som öppnades tvärt och vi slunto in. Och så bar det uppför en trappa och så kom vi in i en god och varm tambur, der en lampa och åtskilliga ytterplagg hängde. Men sir du då var det jag, s m börja dra öronen åt mig