Ze Kurtis i skogsbygden. (Forts. fr. n:o 13.) Prata-Nisse vred sig som en mask. Å ena sidan känslan af hans gifna löfte, hvilket han för allt i verlden ej velat rubba, å andra sidan Sara Lenas kärlek, hvilken han också fruktade att rubba ... ack! stackars Nisse var i en rätt kinkig situation! En stund stod han och öfvervägde .... men hur han vägde och vägde, så sjönk ändå hjertats vågskäl tungt emot jorden och rättsprincipens stäfvade mot stjernornas land .... Ack! det var ej att undra på! Det är länge i verlden sedan qvinnan första gången ställde mannen i klater, . . — Jo, ja ger mäg — ja ska tila om för däg alltihop . . . men Gu förlate mäg sönna! Sara Lena nalkades, ännu alltjemt låtsande, som hon misstrodde uppfyllelsen af Prata-Nisses aftvingade löfte.