Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1868, sida 4

Med simpla djuren ÖUn snobb du der får se — O! Herre jemine! I Med öfverlägsen ar; Säng, tillegnad nutidens snobbar. ö At allt hvad jorden bär Det sämsta ändå är En slägt — jag derpå svär — som ysnobbars kallas plär Och hvars historia alla känna. De jemt gentila gå Samt latsa allt förstå; Men uff! go vänner! För slika — omännerr. Uur de sig bära åt De alltid göra faute Och på sin lefnads stråt De sjunga samma låt; De äckligt vräka sig och skryta. ö De kurtisera plumpt Och konversera dumt, Ty ord dem tryta Ur snillets gryta. En snobb på balen är — Med ömkan ser han ner På den som frack da bär, Som snits ej företer! Ilan dömer värdet efter fracken; IIvar mö med enkelt skick För deras kännarblick At dem får tacken: En knyck på nacken. Och så med spefullt hån Lorgnett i ögonvrån — Den aldrig är ifrån Den äkta snobbens son; Han tror finess med den då vinnes! Ja — snobben har ett sätt, Som annat folk med rätt Och visshet minnes Hos narrar finnes. En snobb med all sin ton Har ej edukatiom Och hans reputation I Ar blott en fin fason; I Så är det med den hela kåren! Och afklädd all sin skrud — Bevars då milde Gud! Jag fäller taren För arma daren. Den nobla societn Af snobbars usla gren — ; De tycks mig hvar och en THärstamma utaf — fän; (O! exeusez för signaturen;) j Men jag den likhet fann — Som syntes mig gå an — I I klöfnaturen. I Och när på ett kafe Hur jemt han ton vill ge! Hur snilletslåga der frambryter! Och allt han klandrar der At fröken ryter Att allt der tryter. Tlan ntlärt har on cal 2— — — OL