Det är otacksamt att knota på en vänninna, som så kurtiserat er, som gifvit edra närvarande förhållanden så mycken sol och som derjemte aldrig förbjudit er att hoppas ännu mera af hennes framtida bevågenhet. Jaha, min herre, stirra ej så förbluffad på mig, utan se i mig, så gerna ett ombud för ödets gudinna, befullmägtigad såväl att skrifta upp er, som att skänka er aflösning. — Ack, mamsell Nanna! Förlåt... å hennes vägnar . . . min förbittring mina, jag inser det nu, otillbörliga förebråelser! Jag återtar mina ord och har orätt. Ni har med blixtens hastighet och med dess ljus tillrättavisat mig. Jag är försonad . . . Huru skulle jag väl också kunna harmas på den stormagt, vi kalla ödet, när den vet att förse sig med . . . sådane ministrar? .. — Ni återtar edra ord, säger ni? — Ja, ja! — Nåväl — jag förlåter er å gudinnans vägnar! Stor försonings-scen! .... . A. Efter ytterligare några veckors förlopp, hvarunder Norrman hunnit att afsluta sin förrättning och redan lemnat fjällen, promenerade en afton Prata Nisse som ocksa hade en liten kurtis för sig, genom skogen ner till moderförsamlingen. Honom åtföljde en