Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1868, sida 2

Då han dessutom tyckte sig ha märkt, att en viss rodnad alltid gjöt sig öfver Nannas kinder, hvarje gång han vid ett förnyadt besök i skogen helsade på henne, samt ett par gånger, vid afskedet derifrån, haft nöjet känna ett par lätta, måhända alldeles ofrivilliga handtryckningar; började han att deraf draga slutsatser, som visst icke voro till hans nackdel. Ack! en förälskad ungersven drar så gerna sina små slutsatser! Han beslöt således fullt och fast att utforska sin lilla fjällblommas tankar om och känslor för honom; men var lika fullt besluten att ej framkomma med ett formligt frieri, äfven ifall han skulle få anledning att hoppas ett ja. Ilan ville ej förhasta sig. Man är så snusförnuftig ibland! Norrman hade kommit tidigt på söndagsmorgonen, men herr Uno hade redan gått ut på jagt. Saledes voro mor och dotter hemma. Fru Uno höll nu emellertid på att koka thåe och de unga hade tagit Axelb med sig och gått ned iLjufva Ensligheten. De skulle, gubevars; hafva något slags oförkläde. Men ett sämre kunde de aldrig hafva valt; och när de till på köpet begingo den oförsigtigheten att läsa afskedet, detta för ett par unga förälskade menniskors hjertan så farliga stycke, så förundre sig ingen, att Norrmans föresatser redan började svigta! Åt