Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1868, sida 2

titulus? — sporde Nanna med naivt trots och ett tjusande leende for dervid öfver hennes purpurläppar. — Hvad det försyndat sig? ... — Ja, var så god och säg det! — Hvad det försyndat sig? Jo det har .... det har ... det vill säga, i så sall har det försyndat sig mot min hedervärda person att ... hm! . att .. som jag nyss nämnde... med ett ord sagt: det haringa ordentliga delningsunder och, om man då ändtligen skulle supponera, att det hade några, så äro de jemt opp inga andra än slump och godtycke. — Allt detta är visserligen väl och godt, men min fråga blef likväl obesvarad. Utan krumbugter. min herre, hvad har ni att förebrå det stackars ödet? ... Svälter ni? .. — Nej, gubevars! — Fryser ni? — I ert sällskap? .. tycker ni det! — År ni sjuk? — Nej gubevars! — Saknar ni arbete och tidsför—Nej, gubevars! — Saknar ni vänner? — Nej gubevars! . . men — Har ni ondt samvete? — Nej gubevars! men ... Ja, då gör ni helt simpelt ödets gudinna er afbön.