Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1868, sida 2

— Fan anamma, att man skall vara en sån fattiglapp! Nanna spratt till och vände sig med förvånade, frågande blickar, mot sin kavaljer. — Ja, mamsell Nanna, ni må visst förundra er — Jag kan ej neka dertill .. — Ni skulle ej göra det, om ni visste hvad jag tänkte på och hvad som gaf mig anledning till detta prosaiska utrop. Ack, mamsell Nanna! det ges tankar, som kunna förarga en in i själen. — Det tror jag nog. — Sådane äro t. ex. medvetandet af att inte ega mer än nätt opp, hvad man går och står i, samt ett ofta temmeligen tarfligt bröd för dagen. Det är, på min heder, infamt af ödet att dela, så ojemt här i verlden. Jag vågar påstå och hoppas äfven kunna leda i bevis, att ödet är den sämsta skiftesman på jorden. — Odet . . . ödet .... och aldrig annat än ödet! Måntro det fins någonting här i verlden, som blir så strängt resenseradt, som det stackars ödet? — Nåja, det förtjenar äfven sina dufningar. Det borde i sanning genomgå en kurs i general-landtmäterikontoret. — Nå, men hvad har då det stackkars ödet egentligen försyndat sig mot