Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1868, sida 2

minstone började hans hjerta ock förnuft följande konversation, medan Nanna frälste en liten rosenvingad fjäril, som fastnat i ett spindelnät. Hjertat: Lyckliga fjäril, ack, den som nu vore i dina skor! . . . se på henne nu derborta! ... ack hvad hon är skön, hvad hon är älskvärd... Herre Gud den, som ändå finge! .... Törnuftet: Tyst, pojke! . . . prata ingen persilja! IIjertat: Persilja? Är det persilja att älska en sådan engel, att af henne älskas tillbaka . . . . oh, det vore dock höjden af all jordisk sällhet! Ja .. vi måste älska hvaran! Fornuftet: Galning! Ni skola båda svälta ihjäll . .. Ujertat: Ack nej! kärleken skall... Förnuftet: Hvad skall han? Hjertat: Han skall ... han skall ö han skall nog ... Fornuftet: Ja han skall, han skall ... hvad skall han för slag? Han skall kasta dig in i det profana lifvets vedervärdigheter, köra dig att tänka på hvad du skall äta, hvad du skall kläda dig med, hvad din hustru skall äta och kläda sig med, och hvad edra små... Hjertat: Nog, nog, herr snusförnuft! Du mördar ohjelpligt mina skönaste förhoppningar. — Och, liksom om han varit ensam, utbrast Norrman med förtviflans mod och högan röst: