Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 2

bevisar det en ren enfald af henne att ens befatta sig med saker, dem hon ej mägtade uppfatta; eller också måtte alla de sublima fantasierna, hvilka i det omtalade skalde-qvädet höjde sina skimrande, gyllende, doftande, rosen-konturer, legat för långt utom det menskliga förståndets rålinier, för att ens deras mening kunnat gissas af ett i de himmelska förhållandena så obevandradt subjekt, som Nanna. Vare härmed huru som helst: Nanna hade tagit sig en alldra som oskyldigaste förmiddags-lur och kon låg der så skön, så intagande på sin grässoffa, lik en blomma, som för morgonsolen ännu ej öppnat sin kalk. Hänryckt stod Norrman och såg och såg ... Hvem vet hvad han såg .. men det kände han, att öfver hans ansigte for en glödande rodnad och hans hjerta började föra ett väsen, som närsmägtande mast kunde förliknas vid en spikhammare i full gång. Den sköna Nannas skälmaktiga far tg en bredvid stående blomster-stängel, förde den varsamt öfver slumrerskans läppar och hviskade dervid hennes namn. En len ryckning i läpparne tillkännagaf, att Nanna rönte detta kittlande. Hon förde sin mjellhvita hand deröfver, men vaknade ej. Hennes far förnyade sitt skälmstycke med samma påföljd. Slatligen henne något hårdhändt för tredje gänströk han