Norrländska Korrespondenten – 11 februari 1868, sida 2

Vägen till Ljufva Ensligheten gick öfver en mellan fasta landet och densamma anbragt mindre bro, försedd med grönmålade ledstänger, och denna väg anträdde nu värdinnan och hennes sällskap. Vid slutet af bron stod man inom Ljufva Enslighetens område, och herr Unos spådom om surprisens storlek slog till punkt oeh pricka in, hvad Norrman beträffade; ty knappast hade han tagit sista steget på bron och var i begrepp att taga det första på holmen, förrän han plötsligt blef stående som en tupp, på ena foten, med den andra lyftad från marken. Var det Ljufva Enslighetenss idylliska natur, som frapperade honom till denna grad? Änja, till någon del; men na öfverroskning den ljufva ensling. som med sin närvaro förljufvade Ljufva Ensligbetem. På en blommig grässoffa hade den l7-åriga Nanna (ty äfven i hans barns dopnamn, som i alla hans öfriga handlingar, återfann man hos herr Uno en viss poetisk anda) inslumrat vid ett alldeles nyligen utkommet qväde af en den dåvarande svenska akademiens sirapssötaste herrar ledamöter. Denna brist på skönhetssinne höjer ingalunda den sköna Nanna i våra läsares ögon; ty antingen var hennes själ alldeles för stenbunden och otillgänglig för några poetiska fröutsäden, och i sådant fall