liga nöjen owillorl ligen upp höra. Är detta en Christelig barnanppfostran? Ahluöbo. För Lämagaamilla Ett janut ord. 3 7Effilstuna Tidvning läsas nedanstående erinringar: Det är en åsigt, fom framför alla andra inwerkar förlamande på arbetskraften och derigenom utgör ett hinder för ven arbetande befolkningen att fomma till sjelfständighet och obero ende. Denna åsigt är mods och hoppe löshetens, fom har till walspråt, att denna werlten är en sorgedal, att bes lymmer och motgångar äro för wissa menniskor — d. w. s. för dem, fom ega denna åsigt — alldeles oundwitliga och att det derför ide tjenar något till att sträfwa, ty vdet blir ide bättre ändå. Det faller af sia sjelft, att vet arbete, hwartill nödwändigheten att uppehålla lifwet twingar dem, ffall till sitt reful: tat bira frår af den missmodiga motvil: ia, med hwillen vet förrättas. Den hund, som man stall piffa till skogs, biter ide många tjur, säger ett gammalt ordstäf. Lycligtwis är dock detta hopp: lösa sätt att se tingen temligen sällsynt bos unga och kraftfulla menniskor. Det är först när någon genom oförständ, misshushållning oc kanske äfwen en och annan oförwållad yttre motgång råkat i ekonomiskt obestånd, fom han söker fin tröst i tenna tröstlösa åsiat om ett ounts wikligt öre, jom aldrig skall upphöra att förfölja honom. Det sker i allmänhet först när resurserna äro uttömda och krediten stängd, när skulderna hafwa wäxt till en sådan — naturligtwis i förhåls lande till ven skuldsattes arbatskraft och förmåga — oerhörd massa, att hang hela ekonomiska ställning liknar en labyrinth, ur hwilken han ide fer någon utgång. Just då, när det gällde att fpotta i näfmen och ta nytt tag, är det mer än en, fom wäljer den beqwämare utwägen att fafta Yran i fjön. Mannen, fom fans ske förut warit en god och duglig arbe tare nog, blifwer då cordentlig och supig, och när hustrun, då han kommer hem om qwällen, förebrår honom att hafwa slarfwat bort sin dagspenning, swarar han med full öfwertygelse om sin goda rätt: Ja, hwad skall jan göra, vå vet i alla fall ej båtar till något, huru man släpar och trätar. Har hustrun då kraft för vem begge, få är ännu ej fallet ohjelpliat. Men fom bristande sparsam het å hennes sida ej sällan är en af de medwerkande orsakerna till obeståndet, händer det än oftare att hon swarar: Ja, tet skall Gud weta, att du har rätt i, det tjenar till ingenting. Och få blifmer hon wårrslös om fina barn och sitt hus. Mannen finner allt mindre tref: nad rer och besöker allt flitigare irogen. De bärta makarna förebrå den ene den andre att wara orsalen till husets olydliga beständ; och stapade att sörädla hwarandra och förljufwa hwarandras lif, sluta te med att blifwa hwarandra en förbannelse och tomma öfwerens blott i en punkt, att det omöjligt fan blifwa bättre, och att det är få dåligt, att det ej fan blifwa sämre. Men lika säkert som arbete och ihärdiahet funna Åftads komma ett bättre, lifa sätert ssall, der de saknas, ett sämre inträda Ar efter år blifwa de makar, som wi tagit till exempel, alt fattigare och bjelplösare. Bristande håg för och wana wid arbete göra dem orugliga dertill; vet ena bo: hagstinget efter det andra förswinner, för att fylla de nödwändiga behofwen; och de nakna wäggarne wittna ej blott om ett flytt wälstånd, utan oc om flyrd trefnad och frid i hemmet. Och burns vana skola wäl de barn blifwa, fom utgå frän ett såtant hem? Uppfödtra utan tukt, skola de lefwa utan dyad. Den lättja och oordentliahet, fom re fett i hemmet, skall i de flesta fall gifwa tem assmak för ett ordnadt arbete, tiggeriet blifwer deras enda förlrok, och då re hinna den ålder, att de borse lunna wara gamla kraftlösa söräldrar tisl hjelp, skola de måhända sjelfwa falla samhället till last Denna olyckliga inbilllning, att man icke kan göra något sjelf för att hjelpa fig på fötter, alstrar först alaster och sedan brott, befolkar fängelsarna och fan i sina yttersta fölider lera till det