Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1868, sida 3

lades eller afstannade af sig sjelswa, handeln råkade i wanmakt, allt förföll — och detta tillstånd fortfor ända in: emot 1790 talet, såsom närmare inhemtas af te utlåtanden, hwilla starens äldste och magistrat på wederbörlig bes fallning genom landshöfringeembetet af aåfwo 1768, 71, 86 — utlåtanden, hwari klagan öfwer handelns och handtwerkeriernas förfall är den genomgående gruntse tonen. Af hwad sålunda blifvit anfördt, wir far fia, att tenna stad under första samt under större delen af andra års hundradet efter anläggningen räknat ens daft få lyckosamma perioder; underftunvom grydde wisserlinen bättre dagar — och, derest fullständigare meddelanden från nämnda tiver fått till buds, hade det möjligen kunnat uppwisas, att får dant oftare och i högre grad warit häns delsen än här blifwit antydt. Men med säkerhet kan dock det påstäende göras, att i afseende på lif ech rörelje, foltmängt, bandel, sjöfart en få hastig och nästan owäntad tillwext som sedan 1790 och företrädeswis under de 3 a 4 sista årtiondena, till örene aldrig egt rum. Orsakerna till den långsamma utmed: linaen woro flere. Landsbygren såwäl i Medelpad som Jemtland war i de forna tider långt glesare befolkar, ätfers bruk och landtmannanäringar — säga hwad man will — underlägsna nutidens; kommunikationerna tunga och obeqwäma både till lands och sjös. Ofta inträfs fande krig werkade störande och förlas mande på näringarne i land och stad, synnerligast en stad, med det centrala läge fom Sundewall; och slutligen las garne för sjöfart, handel och fabriker i högsta grad inskränkande och ffrår mässiga. Det war neml. denna stads fordna borgerskap förbjudet att idka sjöfart ans norstädes än på Stockholm. Efter flera fåfänga försök lyckades det omsider att under Carl XI:s förmyndareregering utwerka sig tillstånd, att såsom ret i rer solutionen beter, på prof och intill nästa riksdag få med egna ffutor föra läkter, spiror, sparrar och annat träwirke till några under Sweriges lrona lyvans te ftärer wid Östersjön såsom i Liffr land, Estland, Pommern, Wismar och Skåne, och däran hemta salt, spanmål och penningar, men — märkom det — inga andra waror. Rättigheten till utrikes sjöfart hörde ännu till fromma önskningar. Uti undertåniga beswär till k. m:t och genom fina ombud wid rifås dagarne ropade borgerffapet titt och ofta på, att det måtte förunnas tem att utsända åtminitone ett skepp på Wee fterfjöns men swaret blef afslående, ens daft med den trösten, att, om de wille söka att få hafwa vart i något af ftar pelstädernas skepp, funde K. M:t wäl thet lijda, såframt de fia deraf någon synnerlig båtnad hade att förmodra. Omsider dagares det likwäl; 1765 bes wiljades stapelstadsrätt åt Sundswall, — men tillsammans med Herrösand, få att, hitbemmahörande skepp mid åters komsten utrikes ifrån måste först styra kursen till Hernösand för att wid dess tullkammare klarera — likaså wid ut: gående; och detta förhållande har om ide i werkligheten dot enligt lag forts farit ända in i detta århundrade, då först friare åsigter i detta hänseende genombrutit de hemmande banden, Och handeln och yrkena seran! hwilken hemsko war icke fordom genom lagar och författningar fatt på dess uppblomstring! hwilken skrå anda, hwilka omwägar, tra: kasserier och inskränkninaar! och fluttis gen hwilka böter ech bestraffningar af allahanda flag för öfwerträdelserna! Och likafullt yrkade denna stars borgerskap wid rikstagar och eljest unrer 16: och 1700:talen esomoftast på, fom det kal: lades, ändå större skydd, ännu strängare åtgärder. Om fiskareyrtet är ingenting taladt! Och likwäl har detsamma äldre anor än hwilket annat orke som helst, som här utbiltat fig. Att det haft fina bopålar inwid denna hafsfjerd ända fe ban urminnes tider, ligaer utom allt wifwel. Och efter stadsanlänggningen utgöra fiskarena — fjelfwa kärnan af )orgerskayef Wijsfserlinen funde He icke