Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1868, sida 2

— Surprinera mig hit och surprinera mig dit ... om någon af oss borde vara surprinerad, så är det jag hellre, och inte ni... — Jaså ... — Det är inte jaså, det inte .. och jag får lata herrn veta att jag alldeles icke tänker att vara någon narr för er, dansmästare! Ett ber jag er om, säg mig uppriktigt och beskedligt: hvem f—n är ni? — Nå se detta låter höra sig . .. kan ni begära att ni af en dansmästare, då ni talar till honom med bössmynningen framför er, skall få annat än oslingerbultarp till svar? ... — Nå så säg då för knäfveln .. — Se au . . föritrar ni er ej återigen? ... — Nej . . . jag ber er. — Da svarar jag höfligt, att jag i min person har den äran att presentera er landtmäteri-auskultanten Fritz Norrman, för närvaraude er fånge, men egentligen på förrättning här i granskapet. — Ha, ha ha ha ha ha ha! — skrattade länsmannen och bondgubbarne och den surprinerade obelisken som föresatt sig att se mägta förtörnad ut, kunde ej hålla sig från att af hjertat instämma i den allmänna skrattsalfvan. — Nå det måtte jag säga var den alldra surprinentaste af alla våra välsignade surpriser på morgonqvisten.