Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1868, sida 2

visserligen borde vara ofantligt chikanerad, tackar jag er hjerteligen att ni varit så god och velat formera bekantskap, ehurn sättet visserligen var något originelt, men om ni nu lofvar att spela mig måttliga spratt, ty att ni måtte vara en äkta dansmästare, förutser jag, så gör ni mig en glädje med att fortsätta denna bekantskap, ty här i skogen har man just ej så godt om sällskap. Och på den saken, mina vänner, föreslär jag att vi nu ygifva Barrabam lös. och i hans sällskap gå dit upp och taga oss, till en början, en liten alldra som lillaste frukostsup. — Tack, min bäste herr Uno — svarade länsmannen — början är jag gerna med om, men fortsättningen nödgas jag afsäga mig, emedan min närvaro fordras i sockenstämman i dag. — År detta alldeles nödvändigt? — Ja si frågan gäller intet mer och inte mindre än en slags skallgång efter det förb . . . de tjufpacket, som uppehåller sig här på skogarne. — Jag hoppas att för min del hafva dokumenterat mig tillräckligt, för att ej vidare vara föremål för någon slags skallgang — anmärkte, med ett komiskt allvar, vännen Norrman. ; c. 3 ;; — Kommer aldrig i fråga . . . när det så faller sig, så titta in hos mig, herr ingeniör! Herrn är en rolig kurre, herrn. — Supen, govänner, supen! den skall,