Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1868, sida 2

— Uerr Uno! Kan ni nu efter denna bekännelse, äfven bevilja mig en bön om tillgift för mitt besatta infall i går afton att leka röfvare, så blir jag er ytterligare förbunden. — Kommer inte i fråga, hr Norrman, ha ha ha! Och jag som trodde mig ha knipit en stråtröfvare ... kosteligt . . . ett handslag, herr Norrman, och vi äro de bästa vänner i verlden! Och thet skedde så. — Jag tycker om er, jag kan inte neka dertill, men ni måtte vara en äkta gök! Men säg mig nu: hur hänger det ihop med er nära nog öfvernaturliga förvandling från utseendet al en ... jag vill just inte säga stråtröfvare ... till en fulländad ambulatorisk modejournal? Detta utgör just min förtviflan . — Ingenting är likväl naturligare. För en fånge är det ej blott nödvändigt att förbomma hans dörr; man mäste se till att der åtminstone ej finnes vindfenster i hans arrest. — För knäfveln! fenstret ... — Knappast hade jag lungt, som om intet passerat, slumrat in här i drömmen fortsatt mitt galna upptåg, förr än jag väckte mig sjelf med en skrattsalfva, sprang upp, rymde hem, men var nog ärlig att komma igen. — En sådan gök! Men ehuru jag nu