XILILI FIIPDUIIUII, ÖöI, UtHTTILLIIIII, ULL PO LET mörkaste gömsle för att ferermera i föl: skenet flartra från blomma till blomma, skola äfwen mi jordpuppor en gång flyga från stjerna till stjerna och i flykten tysta himmelen. Och med stjerneögon skola wi då skåda ned på jorden och tänka på re fröjter och te lidanden den bar gifwit, och se de frön, wi ulsätt, tillwäxa, och med saliga kåänslor betrakta deras frukter, om dessa äro gota, men med alla afgrun: dens qwal, om de blifwit onda. Den ewiga wederaällningens gåta erhåller få lunda en entel lönina. Ruinernas och grafwarnes genius! res dan huru ofta war vu ide för mia ven engel, iom närtade ten mid bröders qwal böjda själen från alldarlinhetens tummel! O genius! huru ojta har jaa icke hos dig återfunnit vat luan, som lifwets buller betoga mig, och wid dina graswar plockat te blommor, fom jaa förgäfwes sökte mir lifwets ström. Ur dina graftullar uppe stiger för den lugne betraktarens öga för: soningen med werkliaheten säsom en Fe nix, och lär mia att utan passion, utan mrete och utan frultan dömma öfwer menniskor och tina. De äldjta qwarlefwor af hwad men: niffohanden skapat, framställa imältaliaa drag ett mer än fyratufenåriat förfiutet för wårt öga, och förkunna högtidligt och allwarligt vet oasbrutna framåtföri dandet inom menskliahetens andliga lij. Mellan bilrninasaraten då och uu — hwilfet swalg, och huru oansenliga synas icke forntidens kulturritaste rolls insigter, mot nutidens skatt af kunskaper och 100: tande. Mvycket är redan nu omöjliat, fom man då kunde båtruan folken. Om uran nu wille uppfortra eu bilvad nation, att under dagswerksstyldighet uppföra ät des spotismen byganader, om hwars prakt och storhet en westerlänssk herrskares vp: pigaste harmoni knaprt wågar drömma, hwad skulle nationen säga? och hwilket folk skulle nu tihlbedja ren lefswantde Aus den i sin monark och offra åt honom på altarne? Af särant inse wi afstandet emellan kulturen för i vag och forntiten, och den oerhörda rymd menskliabeten på fin bana till andlig fultemligbet recan ar: I nomlupit på en jemförelsewis rinaa ite rymd. En såtan tillbakaclick är upplytande; den försonar äjwen med mänan ännu warande förcteclser od) gör tron på ett beständigt framåtskridande på denna bana orubblia. Och ware denua tro ven tlippa, hwars ifrån den lugna, bekrattante anden må nedskåra på slummet och timmorna idvju: pet, och ingen passion, ingen förwilhelse, intet twifwal, ingen arämelse öfwer ben skenbara förwirringen skall wilseleda ho: nom eller fördunkla hans blick. Den rätta mennislan, fom Gud aifwit kraften, har blett en bana ech blott en höasta pligt: att arbeta uteslutande för ret, fom eldat te ädlaste onrar sedan historiens början: p. w. fo utt werla för fina brö: ders lyckliaggörante genom underwisning och upplysning, enem wäckelje till sjelf metwetande och till tärlel för ferlighet och fann frihet, metron fill hwarje dyad. Att för detta sträfwande gå förut, ifråms sta ledet, vet är af menffliga företan, ret ärorikaste af dem alla, och menniskans höafta bestämmelse. Ett fridens werk är tet lilwäl ickce! Strid fordrar ret och oro och hårdt are bete och fiora offer oupphörligt. Den fom gör detta till sitt liss ändamål, han får ide känna någon fruktan. Han må ste stiga djupt ned dit, rer ret atffumäre do, giftiga ormyngel kryper, hwars bett nör samhållet fjnätt, sör mennaiskans lif swagt och uselt, och franrycka henne pri fet för hennes jorviffa tillwaro. Han måste wåga striden med detta yngel, lilt Et Göran med tralen — eu riv på Lif och död. Ur est bref från Amcrika. Rerikg Atiiehanta bar emottanit ett bref från br Aug. Sahipröm, bwilken sisttitne sommar utflyttarestit! Amerita och un wistas i Widconsin. Af brefwet, mA or so 4 3