Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 3

ej skulle få den melankoliske vobelisken att dra på munnen. — Det är jag, ser ni väl! — Jag? Hvem är då sjags? — Det mätte väl inte vara någon annan än ni sjelf det . . . — Jag sjelf? — Ja, ni, vobeliskeno ... — Obelisken? — Ja visst, ja, ui är ju en obelisk, ni? ... Nu är det att märka, att den toujure vännen Norrmans paryr just ej var särdeles egnad att ingifva en fremmande nägra tankar om att han var en herrkarl; ty de grofva becksömsstöflorna voro genomblöta; den grå, med stora veck försedda, sommar— hatten satt slokigt på hufvudet och i bältet omkring lifvet hängde en bastant täljknif; lägger man då härtill att han hela veckan gatt orakad och att han således såg något osuskigo ut, så kan ej nekas, att ju han hade en temmeligen stark anstrykning af stråtröfvare. Detta måtte väl också pobelisken hafva funnit, hvarföre han gjorde en ganska misstänkt manöver med bössan och frågade i det hans ögon ljungande manlig beslutsamhet: — Säg hvem ni är karl, som så här misstänkt far och smyger i skogarne och kring aflägsna boningar, eller skall jag finna på andra utvägar! . ..