Norrländska Korrespondenten – 31 januari 1868, sida 2

en lördagsafton. Uelgdagsringningen från det aflägsna kapellet ljuder öfver nejden och med den blandar sig en och annan nattvakas nyckfulla drillar. Ur en liten dal midt i skogen stiger en lätt rök emot skyn och tillkännager, att der finnes någon mensklig varelse. Der står, ett par hundra alnar från en liten å, en koja, lugn, fridfull. undangömd för verldens buller och oro, och i denna aflägsna vrå lefva dock trenne menniskor, så lyckliga och nöjda, som ingen derframme på bygden, hvilken eger allt af detta lifvets goda. Icke så, som skulle der i den enkla skogshyddan saknas något af nödtorftigaste prosa, d. v. s. mat och kläder och värme; ty derför sörjer en omtänksam husfader och arbeta en flitig husmoder med sin enda dotter; men det faller ändå af sig sjelf, att det så långt bort i fjällen kan vara mycket, som måste umbäras, mycket, som fröjdar sinnet och förljufvar ensligheten, och som de, hvilka bo der nere vid sträkvägen för kommunikationen, aldrig lärt sig att umbära. Vid den omtalade tiden på denna afton säg man en yngling i spetsen för några svartmuskiga män, med raska steg tåga fram på en smal stig vid slutet af skogen. Det var landtmäteri-auskultarten Fritz Norrman, hvilken efter att nyD oo ww LL Fm KK