nen, i det han drog in sitt hufvud från det öppnade fönstret. — Jesus! det är kaplanen! — ropade fröken Fanny med fasa. — Man understår sig att bära honom hit, under festen! — sade grefvinnan med vrede. På de breda trapporna hördes steg och röster, de stora dörrarna till våningen öppnades och i spetsen för hela skaran gick pater Angelo. — Ja, min goda grefvinna! — sade han, — jag understår mig att bringa er en gäst ännu, — en gäst, som ni visst icke väntat! Se här — sade han och pekade på det af vatten drypande liket, som låg på en midt i salen inburen bär, — se här, känner ni denne man? Nu först är er gemål, grefve Henrik at Waldenburg, död! — Edgar Montigny! jag anklagar dig inför Gud och menniskor såsom grefve Henriks mördare! Stefanie störtade fram till liket, betraktade sin aflidne mans bleka drag och föll med ett fasans rop afdånad till golfvet. Med de bortsmygande gästerna försvann Edgar Montigny spårlöst. — Efter en långvarig sjukdom, hvarunder Stefanie sväfvade emellan lif och död, återvann hon visserligen så mycken styrka, att hon kunde ännu i flera år lefva, men hennes helsa var för alltid bruten. Hon var allmänt prisad för en storartad välgörenhet; men aldrig syntes hon sjelf njuta någon glädje i lifvet, aldrig såg någon henne visa en leende min, — Hvarthän pater Angelo begaf sig, vet ingen. 0