Nyttan af ett handtwerk. En polsk adelsman älskade en ung flifa af ringa härkomst, men af en utomordentlig skönhet och rika fjälsgåfwor. Efter att ha munnit hennes tills gifwenhet, begärde han hennes hand af fadren: men till hans stora förwåning nekade denne sitt samtycke. mdr min börd icke tillräcklig för att erhålla er dotter?frågade adelsmannen. Ni tillhör obestridli igen en af Polens ädlaste flägter, swarade sadren. Sm min förmögenhet och mitt ans feende, fortfor den förre, äro de icke Mer än min dotter lan göra anspråk på, afbröt honom fadren. vÄfmen er karaktär är utan anmärfning. ÅHwarför skall ni då wägra ert fame tycke, när jag eger hennes färlet? Emedan hon är mitt enda barn och hennes sällhet ligger mig högt om hjerz tat, Besittningen af rikedom är owiss; hwad Indan skänkt fon af hennes nycker återtagas. Jag fordrar något sälrare för en hnstrus oberoende och framtida wäl stånd. Med ett ord, jag har beslutat, att ingen skall erhålla min dotters hand. fom icke eger ffidlighet uti ett handt: merE. Med dessa ord bugade fig adelsman: nen och lemnade rummet utan att säga något. Ett eller twå år derefter fatt fadren en dag utanför dörren till fin boning, då han fåg en stor wagn fullpackad med korgar närma fig huset. Öfwerst på wagnen satt en man i korgmakaredrägt och hurn stor blef ej hans förwåning, då han i denne igenkände sin dotters fordne friare — adelsmannen hade blifz wit foramafare. Han egde nu skicklighet uti ett handtwerle och medförde sina korgar för att få dem godkända. Han framwisade äfwen skriftliga betyg af sin mästare, och då nu fadrens wilkor war uppfyldt, fanns ej mera något hinder för de ungas giftermål. Men berättelsen är ännn icke slutad. Då revolutionen kom, konfiskerades rifedomarne, och deras egare kringspriddes och förswunno som agnar för himmelens windar, de mägtigaste blefwo tiggare och dogo i armod, men den ädle adelsman: nen underhöll fin hustru och Hennes ål: drige fader genom inkomsten af sitt forgmakareyrke.