I sade grefve Henrik dystert. — I denna natt, då slottsfönsterna stråla i ett haf af ljus, vill jag, förlofningsfesten till ära, anställa ett stort fyrverkeri zenom att spränga slottet i luften. Farväl! Han skyndade med brådskande steg på hemvägen, men på afstånd följde honom pater Angelo, osedd, för att hindra sin vän från utöfvande af sin förfärliga vedergällning. Då Henrik redan hunnit med säkra steg midt på den smala späng, som sträckte sig öfver den afgrund, der floden brusade, hörde han tätt invid sig en röst, som ropade: — Grefve Henrik af Waldenburg! för andra gången stiger du ejlefvande ur din graf! Henrik kastade en blick åt det håll, der rösten hördes och såg på bergsryggen Edgar Montigny, med geväret riktadt åt den öfver forssen vandrande. Blixtsnabbt kastade Henrik sig åt sidan, utan att besinna, att han derigenom förlorade fotfästet, osh störtade hufvudstupa i den brusande floden. Gripen af fasa ilade Edgar, utan att hafva lossat skottet, bergsvägen nedåt. Men högst på klippan stod Angelo och såg efter den slyende, hvars steg han följde. I slottet var en lysande fest. Den storartade byggnaden tycktes simma i ett haf af ljus från fönsterna. Musik