vunna. Allt är förloradt, för oss återstår ej annat än ånger och botgörelse. — Och det är du, som så talar? — sade IIenrik bittert, — du, som inledde mig i denna hemska pröfning, — du, som ingaf mig denna tanke, att såsom en välnad ur grafven stiga upp, för att forska i det dunkel, som omhöljde min lefnads himmel? — Må din förbannelse träffa mig. jag förtjenar den! — utropade Angelo, Jag är ensam skulden till allt detta onda; men kom dock ihåg att hvad jag gjort, skett af vänskap. Jag ångrar hvad jag gjort, sedan jag försent insett min dårskap? Dock — ännu är ej allt förloradt. Min änger skall smälta den is, som lägrat sig omkring din hustrus hjerta, -— jag skall för henne upptäcka allt! — För sent! — sade grefven dystert. Din ånger återupprättar aldrig hvad illa du gjort. Du hade kunnat smälta denna is omkring min hustrus hjerta, utan att upptända en helivetets brand, som endast förtär. Men ditt brott förlåter jag dig och hvad jag nu på egen hand ämnar uträtta, för det ansvarar jag ensam. Farväll Då de trädde utom eremitens hydda gled solen ett ögonblick fram ur molnbädden, i sitt nedgående förgyllande slottets torn. — För sista gången skall solens strålar låga öfver mina fäders hus! —