också på sitt sätt fira vår förlofningsfest! Med sin jagtbössa öfver axeln gick Edgar öfver slottsgården. Framför sin koja, bunden vid en jernketting, stod Diana, grefvens favorit-jagt-tik, med nosen i vädret och tjöt förskräckligt. — Släpp det otäcka djuret löst! — sade Montigny förargad till portvakten. Hvad tjuter den besten för? — Kan inte veta, ers nåd! — sade portvakten, som öppnade Dianas halsrem och lät henne springa jagad på väg af ett eftertrycklig rapp af Montigny, som fattat den smällpiska, hvilken portvakten höll i handen. Efter denna lilla förströelse begaf sig Edgar på väg. Högt upp i bergstrakten låg en eremits hydda, till hvilken Henrik, utröttad riktade sina steg. Eremiten var pater Angelo, som här lefde dold för hela verlden, utom för grefve Henrik och hans fordna amma. En läng stund räckte deras samtal, som hvälfde sig omkring endast ett och samma föremål, den pröfning, som Henrik åtagit sig såsom en våälnad i sitt eget fäderne-hus. Isan syntes alldeles utmattad af själsansträngning ach qval och hans ögon började falla tillsammans. h — Jag vill somna! — Ack, Angelo! varföre väckte du mig ur min graf !