sta och wäldigaste af Trollhättefallen — det s. k. nordöstra Gullöfallet — har från ålder legat en på öfra sidan af: rundad, men nedåt mot fallet twärbrant sluttande bergsklippa, hwars storlek mar så betydlig, att den wål höll mellan 20 och 30 tubitfamnar. Som klippan låg i sjelfwa sluttningen, hade wattnet redan der den fart, att det alltid mer och mindre djupt uppdrefs öfwer densamma, bil dande under nedströmmandet öfwer den twärbranta sidan en wacker kaskad med ett stort tomrum inunder, hwarest man, likasom under Niagarafallet, skulle kunnat stå torr, såwida det warit möjligt att komma dit ut, genom den äfwen på fi dorna warande starka forssen. En dag för några weckor sedan befanns den ifrågawarande tlippan hafwa spårlöst förswunnit från fin sedan årtusenden inne hafda plats. Oaktadt sin storlek och verhörda tyngd, hade hon af den under nus warande höga wattenständ mer än mans ligt mätftiga strömmen blitwit lösryckt och nedkastad i det ofantliga djupet nedanför fallet; ett bewis på hwilten ocmotståndlig tfraft en större massa af forsande watten förmår åstadkomma. — J Wscxjöbladet för den 4 rennes finnes intagen en insänd artitel rörande fattiawårten, hwilken eger sin tilämplighet äfwen på andra tommuner. Ar: tikeln lyder som följer: Fördällanden finnas inom wåra famhällen, fom gifwa anledning till sorgliga betraktelser. Bland dessa intager fattiawårrewäsendet ett framstående rum. Wi se med fora och bedröfwelse att jattigpersonalen årligen ökas, nästan inom hwarje kommun. Kan orsaken härtill sökas i de tillfälliga, mindre gynnsamma konjunkturer förjortbrukaren od) närings idkaren, fom förefinnan? Wi tro det ej. Det andra har djupare rötter; och manne ej lagstiftaren har att förebrå sig att rertill ej få obetydligt ba bidragit? Wi mergifwa att en upplystare och friare tidsanda ej tillåter att lägga band på individens rätt att handla och bestämma angående sitt lefnarssätt och fina Atgör randen få framt dessa ej inwerla för rande på allmän ordning. Lagarne tunna såleres envaft inrirekt förhindra en per: fon att supa, rumla, förstöra fin helsa och fina tillnångar; att lefwa liderligt, ingå äktenskap utan att ega medel att försörja hustru och barn, och sålunda, förr eller senare, jemte dem, falla fattig: wårten till last. Härwid är logen fil: latigande, och målte wara det. Men den talar deremot bestämdt till den bes hållne eller wälmåenre. Til denne ji ger den: Efter tu lefwat ortentligt och bu8hålat, efter du nekat vig mänget nöje, mänaen njutning, för att funna samla nånet åt hustru och barn, och få leres har något öfwer, få skall du betala underhållet för N. N. som lefwat lustigt, supit och swirat och nu är utfattig!! Detta är det praktiska refultatet af wåra fattigwårds bestämmelser! Kan ett får dant förhållande wara nättwist, och är det kristligt? Kan det i längden föra till annat än ökadt och allmännare elände? Menniskonaturen är dess wärre få Dber skaffad, och synnerligast gäller detta om de mindre bildade af befolkningen, att en wisshet om bergning på ålderdomen för fia och de fina, huru man än må lefwa och hushålla, leder till mårdslög: bet i lefnadssättet, till likgiltighet för ct —