Denna ovisshet pinar migl — sade han för sig sjelf. — Bättre är det med den rena verkligheten för ögonen, ty då vet man hvad man har att göra. — En märkvärdig historia eljest. De döda stiga upp från sina grafvar, eller rättare sagdt: de lefvande anses vara döda! Nä — saken ma vara huru som helst, det vissa är attjag blifvit bedragen och skymfad. Det är nog att bringa mig till det yttersta. — Huru stormen hviner! fortfor han och sag utåt rymden. — Jag vill ut! Han begaf sig ner på terassen, der han träffade fröken Fanny, stödjande sig mot balustraden och blickande utåt parken. — Min fröken! — sade han — här finner jag er i stormen, utan hatt, utan sjal! Huru oförsigtigt! Fanny vände sig mot honom och visade sitt vackra, men nu ängestfulla ansigte. — Ack, — ser ni derborta pater Albini! Tank blott på den fara, som han går till mötes! I detta oväder vill han vandra uppåt bergstrakten! — Huru kan ni veta det, min fröken? — Han har sjelf sagt mig det. Jag träffade honom i korridoren, försedd med en staf, sådan som endast begagnas vid bestigandet af de skyhöga bergen. Jag bad honom för alla helgons skull ej i denna storm företaga sig en så