lig afgrund, i hvars djup floden brusade emellan två lodräta bergsväggar. — Men huru kan man komma öfver detta svalg? frågade Fanny bäfvande. — Emellan dessa bergsryggar ligger en spång, som är med jernbultar fästad i klippan, — sade Montigny. För bergsboer, som äro vana dervid, är det ej farligt; men den som lider af svidel bör ej gå deröfver. Faller man, så är man, ohjelpligt förlorad. — Måtte alla helgon vara med den gode patern! — suckade fröken Fanny, stirrande efter den alltmera försvinnande grefve Henrik. Då hon ej längre såg honom, gick hon tyst och ängslig frän terassen och stod snart vid grefvinnans sida framför slottsfönstret, der hon intogs af den tanken att Montignys yra glädje bådade något ondt. Vid middagsbordet var Montigny ytterligt glad och ådagalade sin vanliga älskvärdhet i umgänge. Sedan kaffet blifvit serverat, steg han upp, för att gå ut på promenad. — Men det är ju en förskräcklig storm? varnade grefvinnan. — Inom en timma urladdar sig molnen åska och regn! — Desto skönare skall borgen skimra i ett ljushaf från fönsterna, i desvarta, af blixtrar genomkorsade natn ten! — sade Montigny. Himmela vill