Vvälnaden. Novell af Carl August Ileigel. Forts. fr. n:o 7. — Märker det! — sade Vafleur. Det är herr Montigny, som ringer. Sa länge han är fästman har jag mina skäl att ej låta honom ringa två gånger. Montigny satt tankfull vid fönstret och stirrande utåt den gråa rymden, der elementerna voro i uppror. — Tar grefvinnan mot besök? — rågade Montigny, utan att vända hufvudet. — Beklagar, ers nad! grefvinnan är i dag mycket opassslig. Välnaden — — — Drag så långt vägen räcker med din vålnad! Om du ännu en gang vågar tala derom, sa har du ditt afsked! — Som ers nåd befaller! svarade Lafleur. — Gå till grefvinnan och fråga henne, om jag kan få göra henne ett besök. Efter en kort stund återkom Lafleur med en liten biljett, skrifven med blyertz. af följande innehal!: My dear! — Tusen kyssar förskotts vis! — Jag är fasligt illamående. Skuggan — ce mandit spectre — var äter