Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 4

Den Uvige. Osedda, eviga, fördolda makt, om du är till, jag tusen frågor sagt Och millioners tro ett ja mig svara. När var den stund, då du begynte vara? När var den tid, då chaos röt En storm så enslig vild, att du beslöt Framkalla slafvar i ditt stora rike, Och sjelf i makt och storhet utan like I ändlös tid ta deras offer mot som trängas bedjande inför din fot? var det af lust att se de svaga lida, I ömklig vanmakt mot din vilja strida, Förderfvas och förgås i intets famn, Sein de åkallat, troende ditt namn? O ve! den hemska tanken måste dödas, Förgås af smärta att den kunde födas! Allfadrens nåd ju röjs i stjernans ljus, I solens värma och i vindens sus, Och ordet, som i menskohjertat lades, Det visst i hög oändlig kärlek sades. Fr