Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 3

samt bekämpat. IIan tog ett steg mot sin hustru, med en blick, som hon missförstod, i det hon med förvåning och rädsla fattade i klocksträngen. Mera behöfdes ej att återgifva Henrik sin fattning. — Var lugn, fru grefvinna, hys ej någon fruktan för mig! — bad han, med någon bitterhet i tonen. Hon släppte klocksträngen, men hennes ögon hvilade med rädsla på den besynnerliga prestsmannen. — Jag skall säga er kort, hvad jag vill yttra! — sade Henrik. — Gud sjelf sänder mig till er såsom en varnande vän. Jag blygs ej att bekänna för er, att jag genom att lyssna på ett samtal emellan herr Montigny och baron Assperg, gjort en obehaglig upptäckt. — Jag hoppas att detta dock skett ofrivilligt! — frågade grefvinnan, hvars förskräckelse nu lemnat rum för uyfikenhet och ovilja, — Jag lyssnade alldeles frivilligt, ty samtalet rörde ert väl eller ve, min grefvinna! svarade grefve Henrik. — Jag har alltså skäl att fråga er, min grefvinna, tänker ni verkligen gifva er hand åt denne Montigny? — Min herre! — sade grefvinnan, i det hon reste sig med sårad stolthet, — eftersom ni synes taga så s or del i mina öden, så vill jag underrätta er, att Di gissat rätt, på samma gång jag ber er att begagna er af mera pas