Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

i blomman af min ålder och jag vill ej vänta tills dess denna blomma vissnar! En gång gaf jag ett förnastadt löfte till en man, som jag icke älskade; men döden löste min ed till honom. Nu först vet jag att jag älskar! Friherrinnan hade nu nått målet för sina bearbetningar och hon slöt grefvinnan ånyo i sina armar. — I ären båda mannen och qvinnan i sin fullkomlighet. IIan den vackraste bland alla män, älkvard, förtjusande — och ni min grefvinna — jag vill ej smickra er, men jag vet att alla qvinnor afundas er alla företräden, hvarmed naturen slösat på er. — Dock en sak gör mig bekymmer — — — — Och den är? — frågade grefvinnan något orolig. — Edgar är en ättling af en urgammal förnäm adel; men — — — — Men —? frågade Stefanie. — Han är fattig! — fortsatte friherrinnan, starkt fixerande Stefanie. — Och jag är rik! — sade grefvinnan, — han delar allt med mig! Jag ger honom hand, hjerta, slott och alla mina domäner! Så svärmade den unga grefvinnan, utkastande planer för ett lif, fullt af sällhet vid sidan af den man som hon älskade. Och under det hon så jublade i sin eleganta slottsvåning låg hennes bort