Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

Våälnaden. Novell af Carl August Heigel. Forts. fr. n:o 5. — Fatta mod, dyra Stefanie! — bad hon. — Jag kunde ej ana att jag sköt en pil mot ert hjerta! Men hvarför har ni icke långt förut gifvit mig förtroende om er kärlek till Edgar? O, jag hade då redan för längesedan kunnat upptäcka för er att Edgar dyrkar er, tillber er! Och jag, som hela tiden föreställt mig att ni varit känslolös för honom! Ja till och med hård! — Jag kall och hård mot honom? — utropade Stefanie med passion. — Åtminstone jemförelsevis, ty allt hvad han tänkt, allt hvad han talat med mig, har gällt endast och allenast hans kärlek till er! Men min dyra Stefanie, sedan vi nu förstå hvarandra rätt, ber jag er af den varmaste vänskap för er, att ni ej släpper den kostbara paradisfogeln lös, om ni ej vill se honom fångad i ett annat nät. — Ni har rätt, Josefine! — sade grefvinnan, begrundande, under det en skär rodnad drog sig öfver henne: kinder. — Ingen skall från denna stund hindra mig att inför verlden erkänna denne man såsom min. Jag är ännu