Norrländska Korrespondenten – 21 januari 1868, sida 2

kaplanen, flög romanen ur Fannys hand under soffkudden och lemnade plats för en rikt guldsirad bönbok. Stefanie satt i divanen med en vårdslöshet, som skulle föreställa melancholi. — Ursäkta mig bäste pater! — sade grefvinnan; — jag är så sorgsen till lynnet i afton. Men när jag ock betraktar er, pater, finner jag, att ni ej är bättre till mods än jag. År ni kanske opasslig? Jag beklagar att min läkare flyttat från mig. Han trifdes ej längre, sedan min Henrik dog, utan byttade till Amerika. Må han ock bli qvar der för alltid, ty han har min gemåls död på sitt samvete. Men jag skall genast skicka en vagn till staden, för att hemta läkare för oss båda. Grefven afböjde förslaget, så vidt det rörde honom, förklarande att hans blekhet var så vanlig. — Ni studerar förmycket! — menade fröken Fanny. — Från mina fönster ser jag att lampan brinner natten igenom i tornet och af Tite hör jag att ni ofta suttit ännu klädd vid ert skrifbord och edra böcker på morgonen, utan att hafva hvilat hela natten. — Ni får ej göra så, herr kaplan! — sade grefvinnan. — Det undergräfver er helsa. Min Henrik gjorde likaså; men det lade honom slutligen på sjuksängen. Ni får ej följa pater An