Till redaktionen af Nya Norrländsla Rorrejpondenten. Längt ifrån att illa uppfatta red:s wälmenante anmärkning i n:o 104 af sin tidning förlevet år, är jag tacksam jör det intresse för saken det anmärk:a förhållandet innebär, nemligen att ide af förfärlet för min hembyars allmoge, inlägga idel dagrar i bef taraftär. Till denna warning tror sig måhända red. berättigad wid genomläsandet af nrofen om folkets lynne i Störe socken; men jag känner detta folk i botten och kan icke taga mina ord tillbaka, liksom jag bar intet att tillägga till dass farattäristik. För öfrigt, om red. en vag kommer att genomögna de andra fode narnes beffrifning specielt uti ifrågamar rande fall, få tror jag ide att rer. anser fig befogad att tilldela mia andra mar: ningsgraden; tt menniskofruktan och fons siderationer få ei wara med i spelet, vå fråga är att teckna folk och länder, och är ide heller min menina att under forts gången af mitt försök till länsbeskrifning med tenna dagtinaa. Ortbeskrifwaren är en sorts moralisk spegelfabrikör; för honom, som för den wanliga fpegelmar karen, är ej tillfyllest att gifwa glaset wackra förgylda ramar: han måste också belägga frånsidan med något, som wide serligen ej är auld, men som dock gör att spegeln blir hwad han bör wara. Generar det t. ex. wår wän herr Malmberg west på stan, om red. eller undertecknad tittar i hang speglar och gör fula grimaser åt wåra egna bilder? Ånej, det tror jag wisst ide. Det aläder honom bestämdt. Tacka Gud om han ide kallgrinar of mitt upp i ögonen. Så är det med sårana saker. Danielsberg den 12 Januari 1868. Daniel Aslund.