Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 3

— Allt skämt äsido, min grefvinna! — sade friherrinnan allvarsam. — Jag råder er att ej längre bebo detta hemska slott. Edra kinder ha förlorat all lifsfärg, endast i oro öfver vålnadens nattliga besök. Flytta till edra beundrare i hufvudstaden, man längtar att se er der i den höga societeten. Det var helt nyligen, då prins Ferdinand mycket talade med mig derom och hoppades att ni, min grefvinna skulle blifva en prydnad i hans salonger. Stefanie rodnade. — Prinsen är mycket nådig mot mig, — sade hon. — IIvilket har sina orsaker! — menade friherrinnan. Besynnerlig tillfällighet! — Prinsen svärmar för er och prinsessan, hans gemål, säges se herr Montigny med särdeles nadigt välbehag. Man hviskar om hans utnämning till kammarherre. Stefanie reste sig hastigt upp, en blixt sköt ur hennes ögon, hennes bröst häfde sig våldsamt; men slutligen segrade qvinnans passion, och den aristokratiska damen kastade sig snyftande till sin — som hon trodde — deltagande väns bröst. — Jag är förrädd! — utropade hon. Det var just derhän friherrinnan Assperg ville komma. Hon slöt grefvinnan i sin famn och smekte henne. (Forts.)