Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 2

Betjenten bugade sig och gick. — Jag är hämaad på presten! han skall ur huset! — sade LaBeur för sig sjelf. Montigny reste sig upp. — Så — sade han — hans högärevördighet behagar visa mig missaktning! Presten skall ur huset, det är afgjordt. Jag skall lära svartrocken att ha respekt för folk. Dagen var varm. Då solen stod i sin middagshöjd tog grefve Henrik sig en promenad i parken. I förbigående hörde han från en tät löfsal Montignys och Asspergs röster. De samtalade på fransyska språket och Henrik var just i begrepp att fortsätta promenaden, då han blef likasom fasttrollad af följande ord. — Min kusin Henrik skulle vända sig 1 sin graf. — Sådana samvetsskrupler skulle väl dock icke kunna halla er tillbaka! — menade baronen. — Kanske likväl! invände Montigny. Grefve Henrik var temligen god mot mig; han bekostade mina utländska resor och betalade tva ganger mina skulder, ehuru vi just icke voro särdeles intima, ty han och jag passade tillsammans ungefär sås m en bönbok och en roman i ett band. Icke heller stod jag i bästa gunst hos hans hjertevän och samvetsråd, pater Angelo. Hans vackra enkas hjerta och hand mottager jag