Norrländska Korrespondenten – 17 januari 1868, sida 2

känna honom. I slottet lefver kanske någon, som vi hvarken se eller höra. Montigny betraktade Lafleur med ytterlig förvåning. Betjenten fortfor slugt: — Den dumme negern, dvergen Tite och den öfriga betjeningen, svärja och bedyra att någon dock lefver och regerar i detta slott, det är så säkert, som amen i kyrkan. — Iafleur! du är lika enfaldig som de andra. — Det menar ers nåd icke på allvar! skrattade Lafleur. Men jag har en bön till ers nad! — Nå hvad vill du då, din odräglige pratmakare? — Den nye kaplanen, pater Albini, har betett sig groft mot mig. — Det förtjenade du väl, kan jag tro. — Ber ödmjukast, ers nåd! — Då jag skulle bära in frukosten i går till ers nåd, annammade kaplanen mig och stvingade mig att bära upp högtsalig grefvens böcker från vindsskrubben till paterns kammare itornet, dit jag måste släpa korg efter korg, sedan jag blifvit uppmuntrad med ett par örfilar, för det att jag påstod att jag ej behöfde lyda någon annan än fru grefvinnan och herr Montigny. — Det är bra! sade Montigny. — Bed baron Assperg vänta mig på terassen!